Det finns stunder då jag är som lyckligast, med familj eller vänner. Men det finns också stunder jag kan vara så ledsen och nere. Vi har alla våra stunder då vi känner oss som mittpunkten eller den som inte syns alls.
Vad jag vill komma fram till är att man måste se livet nu och inte det som var. Det har jag väldigt svårt med. Jag vill alltid gå tillbaka till det förflutna för att leta fram något som gjorde mig lycklig. Han gjorde mig lycklig samtidigt som han kunde krossa mitt hjärta totalt.
På lördag är det en månad sedan vi träffades. Saknade honom på direkten men sen gick det veckor och saknade tynar bort lite. Nu vet jag inte längre. Vet att jag inte kommer skriva till honom igen, med tanke på det han sa till mig. Men jag vet också att en enda beröring eller ett samtal från honom kommer väcka mig totalt, och det skrämmer mig. Gör det inte.
Vad gråter jag för egentligen? Han? Vem är han egentligen? Hans personlighet gör han ful. Han är en utnyttjare och roar sig med att krossa hjärtan.
Gråter jag för att jag inte kan få bättre eller för att jag inte kan stå upp för mig själv?
Jag kan få bättre, det vet jag. Jag vill ha bättre, jag vill ha bäst. 
 Vem är han om 25 år? Han är verkligen inte en man som folk kommer ta seriöst. Kommer han ha familj och en fru eller kommer han leva ett ensamt liv?
Jag tänker för mycket och det blir oftast fel. Men saken är den att jag tänker leka med livet, ha kul och glida fram.
 Du är inte värd mina tårar, min smärta, mitt skratt, mitt tänkande. Jag kan bättre än det här, och jag ska visa alla det. Du får mitt långfinger for free.