nobody said it was easy, no one ever said it would be this hard
2011-02-26 / 23:59:06 / Viktoria /Each word
was a pain
in my heart
Förstår ingenting längre, tappar kontrollen helt. Vad håller jag på med? Jag vet bättre, men jag vill inte veta bättre. Jag älskar honom. Det räcker inte, ingenting räcker till.
Med honom är jag tjejen som bara ser honom, jag tänker inte alls på tiden eller omgivningen. Bomber och krig skulle inte ens väcka min uppmärksamhet när jag är med honom. Vad är det för jävla fel på mig? Jag måste vakna upp och inse att det här inte är mitt bästa. Vad är mitt bästa?
Efter farfar dog så blev jag inte riktigt mig själv igen, det fattades alltid en bit. Han får mig att känna mig komplett, efter 11 år.
Jag är så jävla rädd för att förlora honom, eller ta ett avstånd. Men det är kanske det som krävs..
Jag är någon med honom, jag känner mig som någon. Jag vill också vara någons.. inte tjejen som duger ibland. Jag vill vara tjejen som får hans uppmärksamhet, älskad.
Ibland är han svinet, ibland är han underbar, ibland hatar jag honom så mycket att jag älskar honom.
Jag vill fräta min hjärna med thinner, glömma att jag ens träffade honom från första början. Det gör alltid ont, vilket beslut jag än gör så gör det ont. Man kan inte springa ifrån sina känslor, det har jag redan märkt.
Han är inte bra för mig, det kom jag på för längesen. Men om det är så att du inte vill ha det som är bra, utan du vill ha det som han just har? Är det så fel?
Varje gång jag säger hej så vet jag att jag kommer ha honom för mig själv i några timmar, sen är han hos någon annan. Men varje hejdå är som knivhugg i hjärtat.
För vad som än händer nu som måste han veta att jag alltid kommer älska honom, alltid finnas här. Jag måste följa mitt hjärta, med eller utan en karta. En väg är till för att gå på, jag har stått stilla för länge och stirrat på den vägen.
was a pain
in my heart
Förstår ingenting längre, tappar kontrollen helt. Vad håller jag på med? Jag vet bättre, men jag vill inte veta bättre. Jag älskar honom. Det räcker inte, ingenting räcker till.
Med honom är jag tjejen som bara ser honom, jag tänker inte alls på tiden eller omgivningen. Bomber och krig skulle inte ens väcka min uppmärksamhet när jag är med honom. Vad är det för jävla fel på mig? Jag måste vakna upp och inse att det här inte är mitt bästa. Vad är mitt bästa?
Efter farfar dog så blev jag inte riktigt mig själv igen, det fattades alltid en bit. Han får mig att känna mig komplett, efter 11 år.
Jag är så jävla rädd för att förlora honom, eller ta ett avstånd. Men det är kanske det som krävs..
Jag är någon med honom, jag känner mig som någon. Jag vill också vara någons.. inte tjejen som duger ibland. Jag vill vara tjejen som får hans uppmärksamhet, älskad.
Ibland är han svinet, ibland är han underbar, ibland hatar jag honom så mycket att jag älskar honom.
Jag vill fräta min hjärna med thinner, glömma att jag ens träffade honom från första början. Det gör alltid ont, vilket beslut jag än gör så gör det ont. Man kan inte springa ifrån sina känslor, det har jag redan märkt.
Han är inte bra för mig, det kom jag på för längesen. Men om det är så att du inte vill ha det som är bra, utan du vill ha det som han just har? Är det så fel?
Varje gång jag säger hej så vet jag att jag kommer ha honom för mig själv i några timmar, sen är han hos någon annan. Men varje hejdå är som knivhugg i hjärtat.
För vad som än händer nu som måste han veta att jag alltid kommer älska honom, alltid finnas här. Jag måste följa mitt hjärta, med eller utan en karta. En väg är till för att gå på, jag har stått stilla för länge och stirrat på den vägen.
design av: joannalicious
